Kettilsdotter

Sista delen!

Efter att killarna skakat hand med alla så gick de ett varv till för att signera det vi hade med oss. Jag missuppfattade det, och trodde att de skulle gå två varv, och signera en sak i taget (haha, dumma jag!), så jag räckte bara fram boken jag hade med mig. Sedan såg jag dem gå fram till fotograferingsväggen och börja stoppa undan pennorna – så jag frågade dem, över rummet, ifall de kunde signera tröjan också. Javisst, självklart, svarade de, hämtade tröjan och höll upp den mot väggen medan de skrev. Sedan kom Georg fram till mig med den, med ett leende… Om han ändå kunde sluta le mot mig! *smälter vid tanken* Nej, förresten, jag ångrar att jag sa så!

Några av oss hade presenter till dem. Blommor, tröjor… Jag gratulerade Gustav och gav honom presenten från tjejen utanför hotellet. Och så hade jag ju mitt lilla brev/kort… Gick fram mot Georg för att ge det till honom – samtidigt som han sträcker fram handen och precis får tag i det, så tar Bill tag i det och tar det ur Georgs hand, och säger ”Thank you!” – så typiskt Bill, haha!

Sedan var det dags för fotograferingen. Vi började från mitt håll, så jag var nummer tre på tur. Mina ben darrade lite när jag gick fram till dem. De stod där och log, tittade på mig – och så fick jag stå mellan Bill och Georg. Lycka! *haha* Hade tänkt lägga armen om dem, men Bill, som är så lång i vanliga fall (190 cm), hade skor med höga klackar, så han blev extra lång!! Och jag ville inte riskera att lägga min arm för långt ner… Det kändes fel att bara lägga armen om Georg, så jag nöjde mig med att bara nudda vid dem… Men Bill la sin arm om min rygg, och det var underbart!

En sak kommer jag aldrig att glömma i alla fall – tjejen som tog fotona tog två bilder på mig tillsammans med killarna, eftersom hon tyckte att det första inte blev så bra. När hon tagit den andra bilden sa hon ”Perfect”, lite lagom tyst sådär. Då sa Tom ”Perfecto!” med lite brytning, på skoj – det fick mig att le lite. Sekunden efter, när jag är på väg ifrån dem, hör jag Bill bakom mig säga ”Perfecto!” med ÄNNU mer brytning! Hahaha, jag fick lust att bara gapskratta, för det är så typiskt tvillingarna! Jag minns inte riktigt vad jag gjorde, men jag hämtade i alla fall min kamera och ställde mig på min plats igen, har för mig att jag tittade lite snabbt mot killarna också och log på grund av det där ”Perfecto”…

Det var ett par små pojkar som fotograferades med dem också, en i taget. Killarna log när den första stod hos dem, de tyckte väl att han var gullig. Sedan kom det fram en ännu mindre pojke, hur söt som helst. Och killarna (och vi) bara ”awww!!!”. Ni skulle ha sett Bills gigantiska leende! Varenda en i bandet log, underbart! Till och med Gustavs mungipor pekade lite uppåt, hihi!

Träffen var slut efter kanske 15 minuter eller så, så det gick egentligen rätt snabbt. Ändå var allt så avslappnat, mycket tack vare att killarna själva var så lugna och avslappnade. Det märktes att de gillade att träffa oss fans, trots att de var trötta efter alla intervjuer. När de gått igen åkte vi ner till stora ingången, där vi gick ut. När vi kom ut där, så fick vi genast en massa blixtar i ansiktet! Haha, en massa fans kom fram och ville fota oss där vi stod. Kändes som om vi var kändisar eller nåt. Sedan fick jag berätta om m&g-en för en massa nyfikna fans, och visa foton, och det gjorde jag så gärna.

En timme senare kom Tokio Hotel äntligen ut. Jag är SÅ glad att de inte åkte därifrån bakvägen! Alla som stått där i 10-11 timmar (ja, kortare också, såklart) var verkligen värda att få se dem under de 3 minuter de var utanför hotellet och skrev autografer. Själv brydde jag mig inte om några autografer. Jag stod alldeles vid deras bil och filmade istället (och försökte undvika alla andra bredvid mig som också filmade och var i vägen, plus deras livvakter). Killarna gick bara en meter ifrån mig, eller mindre. Vi sjöng ”Happy Birthday” för Gustav, och han applåderade oss. Han uppskattade det säkert! Sedan hoppade de in i bilen, och jag stod precis vid fönstret och tittade in på dem. De syntes inte speciellt bra genom de tonade rutorna, man såg bara fyra skuggor. Men de satt i alla fall där och såg oss, så jag bara log och vinkade tills de hade åkt.

Ja, sedan var dagen över. Killarna åkte till Arlanda för att åka vidare till Finland, och jag gick med Madde och hennes två kompisar till Centralen. Tack tjejer, för att ni hängde med mig! Det var så kul att träffa er (igen) och prata en massa!

Ett stort TACK också till Universal Music! Det här har jag drömt om i flera år, ni gav mig den bästa dagen i mitt liv (hittills)! Tack!