Att jag inte vill ha barn bestämde jag mig för redan på högstadiet, och jag håller ännu mer fast vid det nu än då. Strax efter att jag tog det beslutet bestämde jag mig också för att istället för egna barn skaffa fadderbarn när jag blev äldre. Det skulle ge mig någon eller några att hjälpa och ta hand om och bry mig om, samtidigt som jag får en anledning att besöka lite mer udda platser i världen – och jag gör en insats för människor som har det svårt, som blir glada för varenda liten krona man skänker dem.
Medan jag satt och funderade på min banner igår, som jag ska göra för ett studieprojekt, så funderade jag också mer över det här att bli fadder. Jag har i flera år tänkt på saken och verkligen känt att jag vill skaffa fadderbarn, men jag har hela tiden skjutit upp det. ”Jag är inte tillräckligt gammal, jag har inget jobb och inga framtidsplaner, jag har ingen riktig ekonomi” osv osv. Men egentligen gäller ju inget av de där argumenten. Jag är myndig, alltså är jag tillräckligt gammal för att bli fadder. Jag behöver inget bra jobb eller någon egen familj för att kunna hjälpa någon annan.
Så nu har jag äntligen gjort något åt saken. Jag har anmält mig som fadder hos Barnfonden, och väntar nu ivrigt på brevet om ”mitt” barn! Jag önskade mig en liten flicka i Guatemala, och förhoppningsvis finns det någon sådan åt mig. Det känns så spännande – och så bra! Det är början på ett nytt avsnitt i mitt liv.