Ett tecken på att man själv blir äldre, ett tecken som jag inte alls tycker om, är att människor man känt till sedan man var jätteliten helt plötsligt dör. Bland dessa människor finns Ulf ”Uffe” Larsson, Martin Ljung, Michael Jackson, Per Oscarsson – och den senaste i raden är Lena Nyman.
Jag möttes av nyheten på Facebook för bara några minuter sedan och klickade mig vidare till Expressen.se för att se vad de skrivit om det. Det visade sig att Lena varit sjuk länge (det hade jag tyvärr ingen aning om) och att hon avled nu i natt.
Det känns underligt. Nu har jag visserligen inte sett några filmer med henne – förutom Ronja Rövardotter. Jo, jag skäms lite för det. Men det betyder ju inte att jag saknar henne mindre än de som sett alla hennes filmer. För mig kommer hon alltid att vara Lovis, Ronjas tuffa men snälla mamma. Jag kommer alltid att höra ”Vargsången”, sjungen med den där sträva, lite hesa rösten, när jag hör någon nämna henne.
R.I.P. Lena Nyman. Farväl, min Lovis.
Lena Nyman som Lovis