Äntligen! Nu har jag en japansk mobil så att jag kan ha kontakt med folk utanför mitt rum med Internetkopplad dator! Det känns helt underbart för någon som är så mobilberoende som jag, och det gör att det var värt de två timmarna det tog att få tag i den…
Den helt underbara J följde med mig och E på vår mobilshopping, och med hennes hjälp har jag nu en svart/limegrön smartphone att leka med. Som tur var hade jag bestämt redan i förväg vilket abonnemang jag ville ha, så det enda jag behövde göra i butiken var att välja vilken mobil jag ville ha (det tog inte så lång tid – eftersom jag ville ha en så billig som möjligt var urvalet rätt så litet) och skriva på en massa papper (det tog som sagt lite längre tid).
E bestämde sig för att skaffa sin mobil hos ett annat företag, så vi traskade dit och satt där i två timmar till för att hon skulle få sin iPhone. Vi är båda väldigt nöjda med våra mobiler!
Jag kan ju också nämna några praktiska saker kring detta med att skaffa mobiltelefon i Japan.
– För det första behöver man ha registrerat sig för sitt Alien Registration Card / Residence Card. Man behöver inte ha det färdiga kortet med sig – OM man istället har sitt Health Insurance Card som är registrerat på samma adress. Detta är för att de behöver någon slags bekräftelse på att man verkligen har en adress som man officiellt bor på, som jag förstod det.
– För det andra behöver man något slags bankkonto. Jag öppnade mitt konto på ett postkontor istället för på en bank. Både postkontor och riktig bank har sina fördelar och nackdelar, men för min del tror jag att ett postkontorskonto fungerar tillräckligt väl. Formuläret för att öppna kontot var på japanska såklart, och man skulle skriva sin adress med kanji + katakana, men förutom det var öppnandet av kontot relativt enkelt och smärtfritt. Man får en egen bankbok, ett uttagskort med posten efter ungefär en vecka, och man kan sköta sitt konto från vilket postkontor som helst.
– När vi skaffade våra mobiler behövde vi kombinera vårt Health Insurance Card med vårt Student ID-kort som man får från skolan. Det räckte som identifikation. Vi behövde även våra bankböcker.
– De största mobilföretagen i Japan är Softbank, DoCoMo och Au. Vilket man väljer är ju personligt – jag valde DoCoMo och E valde Softbank. Det kan vara värt att jämföra de olika företagen och deras abonnemang för att hitta något som passar, och inte bara ta första bästa.
– När man skaffar mobil i Japan så skaffar man hela paketet, så att säga. I Sverige är vi vana vid att man har en mobil och byter abonnemang om man känner för det. I Japan byter man inte abonnemang – man byter hela telefonen. Vill man alltså byta till exempel från DoCoMo till Softbank så skaffar man även en ny telefon hos Softbank, inte bara SIM-kortet med abonnemanget. Det är inte heller okej att skaffa en billig eller gratis mobil med abonnemang för att sedan flytta SIM-kortet till sin svenska mobil, även om SIM-kortet skulle fungera i den.
Är det något mer som kan vara värt att berätta om? Vanligtvis betalar man en grundavgift för abonnemanget, där vissa samtalskostnader kan ingå, mobilmejl ingår i regel i denna grundavgift också. Internetsurf fungerar lite olika mellan olika företag och typer av abonnemang. Det kan ingå men det är vanligt att man får betala för den datatrafik man använder, alternativt får köpa till ett surfpaket för omkring 4500-5500 yen i månaden. Det kan också vara värt att kolla upp ifall man tjänar på att skriva på ett tvåårskontrakt som man bryter efter ett år (eller när man nu måste göra det) ifall man inte kan stanna i Japan i två år, jämfört med ett ettårskontrakt.
Om man inte ska stanna i Japan så länge, kanske bara några månader eller ett halvår, så finns det andra alternativ, till exempel telefoner med laddningsbara kontantkort. De här andra alternativen vet jag tyvärr inte så mycket om, jag vet bara att det finns.
Och här är ett par bilder på min nya fina mobiltelefon!
