Äntligen hemma! Så här mycket problem och trassel har jag aldrig förut haft på en resa, men det beror ju på det här hemska snöiga vintervädret… Egentligen skulle jag ha kommit hem redan vid midnatt, men det var för mycket dimma på Bromma flygplats, så vi var tvungna att flyga vidare till Arlanda för att landa. Därför missade jag också bussen hem till Örebro igår kväll, så det blev en extra natt på vandrarhem och buss idag istället.
Men själva resan var fantastisk!! Kom fram till Bryssel på eftermiddagen i onsdags, och träffade mina kompisar på Zuid-stationen. Sedan åkte vi förbi arenan för att spana lite. Över 90 tält redan kl 16 – dagen före konserten! Så tog vi bussen hem till T, hon bor på ett ställe som heter Halle. Vi fick låna hennes mammas bil, för att kunna ta oss till tågstationen tidigt på morgonen och kunna ta oss in till Bryssel igen. Byarna och de mindre samhällena i Belgien är riktigt mysiga, med alla stenhus, tegelhus och smala gator. Men de där smala gatorna är inte alls roliga att köra bil på! Dessutom var just den här bilen väldigt svår att köra… Men jag fick oss hem och sedan också till stationen, så det är jag stolt över!
Det blev läggdags tidigt på onsdagen, eftersom vi skulle åka från Halle redan kl 6 nästa morgon. Försov mig litegrann, men lyckades ändå kliva upp kring kvart över fyra på morgonen för att hinna duscha. Det gick inget tåg in till Bryssel så tidigt, så vi fick ta en buss istället. Vi kom fram till arenan precis efter kl 7.
Som vanligt fanns det inget organiserat kösystem… Efter några timmar kom några vakter och började placera ut staket – rakt över köplatsen, genom folkmassan, smart. Det var meningen att alla med nummer skulle stå på ena sidan, och alla utan könummer på andra sidan staketet – men det fungerade ju som vanligt inte. Ledsen, men vill man att ett sådant system ska fungera, behöver man förbereda det INNAN alla fansen kommer dit och köar. Som det var nu, så blev det en del bråk, speciellt några fans var särskilt aggressiva. Det är så tråkigt när det blir så – vi är ju alla där av samma anledning, att se vårt favoritband live.
Dagen blev hyfsat trevlig till slut ändå. Trångt, som vanligt, inget utrymme att sitta. En stund kring lunch lyckades jag, T och E sno åt oss tillräckligt med plats så att vi kunde sitta ner två i taget, så jag satt väl totalt en halvtimme under hela dagen. Det regnade lite då och då, men det var inte så jättekallt. Jämfört med Sverige var det rena sommaren! Ingen snö, och flera plusgrader – nästan 7-8 grader varmt under dagen tror jag! Helt underbart för mig som vant mig vid över en meter snö överallt… På eftermiddagen, när tiden nästan stod stilla, tog jag fram en bok jag hade med mig. Läsandet lät mig också glömma min värkande rygg och ben…
Insläppet, kaos som vanligt. Någonstans nästan precis bakom mig var det en tjej som blev så klämd att hon nästan fick panik för att hon inte kunde andas. Jag bara koncentrerade mig på att hålla mig kvar stående, och komma fram till grindarna i ett stycke… Väl innanför biljettkontrollen var det full fart som gällde – nerför trapporna ner till källaren för att komma till ståplatserna. Slängde ifrån mig jacka och väskor vid staketet mellan första och andra sektionen, och skyndade mig fram till T. Rad 8 på Georgs sida, kanske 5 rader från catwalken. Helt okej plats! Sedan kunde jag ta mig ända fram till rad 4 under början av konserten, utan att trängas faktiskt. Det var inget tryck alls på Georgs sida, inte i närheten av mig i alla fall. Skönt faktiskt – kunde njuta mycket mer av konserten då.
Och konserten var bra!! Häftig scen, bra musik (älskade hur de gjort om vissa av låtarna!), såååå otroligt kul att se Georg och Tom spela andra instrument än de vanligtvis gör (syntar och piano), och Bills scenkläder var faktiskt coola. Lite löjliga och töntiga, såklart, men samtidigt coola. Han är nog den ende som lyckas med det! Och motorcykeln var faktiskt också helt okej.
Vet inte riktigt vilken del av konserten som var bäst. Georg som spelade synt, Zoom Into Me där Tom spelade piano (som tog eld på slutet) – så vackert! – eller kanske Dogs Unleashed med Bill som dansade på och omkring motorcykeln, eller mixen mellan Screamin’ och Monsoon, eller filmen som spelades upp i en av pauserna och visade killarna när de var små, eller World Behind My Wall… Det fanns så många underbara tillfällen! Jag kan ju lugnt säga att de 11 timmarna utomhus och 2 timmarna inomhus var sååå värt det!
Jag kommer att lägga upp några bilder och videor strax.