Konsertdag nummer två inleddes med British Museum för mig, min syster och en kompis. Det var verkligen en häftig upplevelse, kan jag ju säga som historieintresserad!
Kring lunch begav vi oss till Hyde Park, där jag och syrran anslöt oss till de övriga ca 25 tjejerna som var där för att dansa. Vi övade på vår egen lilla flashmob till Thinking ’Bout Something, med tanken att få dansa med eller inför Hanson i slutet av veckan, kanske under en eventuell Walk? Dansandet var kul, framförallt för att vi var en hel grupp och inte bara svenska fans heller!
Här är vi när vi övar dansen (inte min video)
Därefter blev det köande under eftermiddagen och kvällen för att få bra platser. Och vilken konsert det blev! Jag måste säga att jag tycker bättre om skivan Middle of Nowhere än skivan This Time Around (som helhet, då – fast några av mina favoritlåtar finns på This Time Around). Men den här konserten var helt amazing! Jag hade en bra plats några rader från scenen, sikten var hyfsad men närheten till bandet var underbar att känna!
Två av höjdpunkterna var If Only och Runaway Run. Det är mina favoritlåtar från den här skivan och de är helt fantastiska live! När Taylor spelar på det där munspelet till If Only… Då bara jublar jag, både inombords och rakt ut! Sista versen av Can’t Stop fick vi i publiken sjunga själva. Avslutningen med A Song To Sing var jättevacker, lugn och fin, Isaac och Zac stod vid varsin mikrofon framme på scenen då.
Apropå mikrofon, så hade ju Zac lite otur under konserten… Precis när han skulle sjunga sin sololåt I Wish That I Was There gick hans mickstativ sönder… Så till en början satt han och höll uppe det med ena handen och spelade trummor med andra, tills någon lyckades fixa stativet igen en bit in i låten. Det ledde till lite skämtande mellan honom och Taylor efteråt – det var nämligen förmodligen ”Taylor who broke it, he’s known for breaking things.” Taylor hängde på såklart: ”Anything that’s made can be broken by me.” Och tillade att det kan vi tolka som vi vill…
Men det var ingen som helst tvekan om vad som var kvällens absoluta höjdpunkt. In The City. Wow. Bara, wow. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den låten live, tre rader från scenen, men nu har jag gjort det. Taylor tog mikrofonen och lämnade pianot, och alla visste vad som gällde. Hoppa. Det var bara att hoppa. Det gick inte att låta bli – bokstavligt talat! Taylors fötter behövde bara lämna golvet en enda gång, ett enda litet hopp, för att hela publiken skulle göra likadant. Det gick inte att stå stilla – delvis för att jag inte vill det – men framför allt för att det var så trångt och alla hoppade, så man följde med de andra, upp och ner. Den känslan var helt underbar, publiken var en enda synkroniserad massa!
Men det allra bästa under låten var när Taylor kom närmare scenkanten, lutade sig fram mot publiken och pekade på sig själv medan han sjöng ”Do you love me? Do you love me?” Om publiken hade varit en enda synkroniserad hoppande massa innan, så var den en enda synkroniserad våg nu… En våg av fans och händer som böljade fram mot scenen och mot Taylor, som om alla – oavsett hur långt bak man stod – hoppades på att kunna nudda vid honom om man bara sträckte sig lite längre fram, och om han bara lutade sig lite närmare oss. Jag blev mosad, både framifrån och bakifrån och från sidorna, men jag märkte det knappt eftersom även jag var så fullt fokuserad på Taylor, den där gudalika varelsen med änglarösten, som var där mitt framför mig och frågade om jag älskade honom! *host* Nu ska jag inte stanna kvar för länge i det minnet, tror jag. 😉
Hur som helst, så var det en fantastisk konsert, bättre än jag räknat med att den skulle bli, och många delar av den är fortfarande inetsade i mitt minne, så tydligt som om det var förra veckan jag var där!
Och här kommer då en del av mina foton från den här konserten!
