Tredje kvällen, tredje konserten. Jag hade bästa platsen hittills under veckan – helt i mitten, en rad bakom en rullstol som stod där. Och precis i slutet av konserten hamnade jag direkt bakom rullstolen eftersom tjejen framför mig gick åt sidan.
Det mesta av The Story var inte särskilt nytt för mig eftersom jag redan hört mycket om deras problem med det dåvarande skivbolaget, och även sett dokumentären Strong Enough to Break. Men eftersom de är Hanson lyckades de få allt att låta intressant igen, och de skojade och höll på med varandra som vanligt.
Sedan var det dags för konserten. Vilket drag det var! Alla de här låtarna jag älskar – Dancin’ In The Wind då Taylor spelar gitarr och försöker se så cool ut, Get Up And Go, och Lost Without Each Other som är en av mina favoriter ever. Det lustiga är att Underneath egentligen är långt ifrån min favoritskiva som helhet. Det är många låtar där som ligger i nedre halvan på min rangordning över Hansonlåtar, låtar som jag tycker snarare sänker skivan än höjer den. Men när jag hör låtarna live är det som att höra en helt annan skiva. Det är så stor skillnad! Live är nog alltid bäst!
Men två av kvällens höjdpunkter var dessa:
- Broken Angel, med Zac på piano och Taylor på trummor. Det är en av de vackraste låtar jag vet, och Zac sjunger den så bra med så mycket känsla. Det var oerhört gripande att uppleva den låten live så här nära. Och självklart var det roligt att få se Taylor spela trummor på så nära håll också… 😉
- Lulla Belle. Det verkar som om alla Zac’s solon blir höjdpunkter? Men det är något extra när han får chansen att vara mittpunkten, den som alla strålkastare faller på. Och speciellt under en låt som denna, när det är han och endast han ute på scenen. Bara Zac och ett piano, och en ballad som Lulla Belle. Mycket vackert!
I slutet av konserten hoppade Taylor ner till publiken och började ta folk i händerna. Men hur mycket jag än sträckte mig, så tog han inte mig i hand utan bara tjejerna bredvid mig… Ganska besviken gick jag ihop med min syster och en kompis, och tillsammans skyndade vi oss ut och till bakdörren. Kvällen innan hade vi nämligen upptäckt att några lyckliga fans lyckats få autografer och foton där, så nu tänkte vi också ta chansen.
Vi stod där ute i nästan en timme, tills klockan var framåt 23:20, och vid det laget hade en hel del fans samlats där och det var mycket trängsel. Till slut kom Taylor och Isaac ut, och då blev trängseln om möjligt ännu värre! Jag och syrran hade tur som stod längst fram och var dessutom snabba, så vi nådde fram till Taylor snabbt. Eller ja, blev framknuffade snabbt… Min syster fick Taylor’s autograf i stort sett på en gång – efteråt berättade hon att hon helt enkelt stoppat sin penna i hans hand.
Jag hade det inte lika lätt. Men till slut tog han mitt envist framräckta autografblock och – försökte skriva en autograf. Naturligtvis var min penna dålig, så han fick problem med att skriva med den, och när han väl lyckades så syns autografen dåligt. Men det är hans autograf, min första Taylorautograf!
Jag fick tillbaks block och penna, och Taylor fortsatte framåt. Jag försökte ta mig därifrån, men fansen bakom mig pressade sig så hårt framåt att det enda som hände var att jag pressades upp mot Taylor. Under ett evighetslångt ögonblick stod jag där med näsan i hans jacka, helt chockad över att vara så nära honom. Jag har ett vagt minne av att jag lyfte handen som i trans och strök försiktigt med den över hans jackärm. Sedan tog han ännu ett steg framåt och trycket bakom mig ändrades så att jag kunde kliva undan och lämna plats åt andra fans.
Lyckan och chocken från den kvällen satt i under ett bra tag, och jag kan fortfarande återkalla minnena, återuppleva känslorna, känna hans jacka under mina fingrar. Och minnas hur lång han är! Jag når inte ens upp till axeln på honom…
Hur som helst, en underbar konsert, ett underbart slut på kvällen, med lika delar glädje och chock. Precis som det ska vara!
Och här kommer en del av mina foton.
